Mr. Mjukisbyxa

Greetings from the land of corn!

Stora nyheter idag, håll i er nu... Jag har köpt nya mjukisbyxor!! Nu tänker alla (typ 2) läsare "oooookej.... och bilen går bra?!". Låt mig förklara:

Jag köper inte nya mjukisbyxor, det händer helt enkelt inte. Har jag ett par sköna så använder jag dom tills dom faller sönder eller vandrar iväg till containern på egen hand - jag slänger dom INTE! Det är lite av en lojalitetsfråga... jag menar, dom tar ju hand om mig när jag är bakfull, sjuk, trött eller bara allmänt småäcklig, så vem är då jag att kasta ut dom bara för att dom har 6 år gamla färgfläckar?!

Nu är ju saken den att jag glömde ta med mina gamla trotjänare över till den här sidan vattenpölen, så jag har levt 3 veckor i bara shorts eller jeans. Det här är inte bra för min mentala hälsa, så jag var helt enkelt tvungen att köpa ett par nya. Dom är grå, fula, för stora och extremt bekväma - allt som ett par mjukisbyxor ska vara!

Igår var jag och svenskkolonin och handlade lite på ett köpcentrum i närheten, och det var med sorg i hjärtat jag bytte ut mina nya mjukisbyxor mot ett par shorts. Vi var dock inte borta särskilt länge, så när jag ett par timmar senare kom hem med ett par nya sneakers och 2 nya t-shirts kunde jag och mina byxor med gott samvete lägga oss i sängen för att titta på film resten av kvällen. Till filmerna inmundigades... morötter och vatten!

Enligt dagens schema ska jag för det första äta lunch, sen blir det iväg och träna innan det är dags för fest. En av Marias rumskompisar har fest ikväll, så vi ska dit och representera moderlandet. För att det skall låta sig göras på bästa sätt har jag bestämt mig för att varken sjunga eller dansa, det känns säkrast så.

Imorrn ska jag iväg och fika med min "fadder". Jag skriver "fadder", för någonting verkar lurt med det här. Den här tjejen tog kontakt med mig i våras, hon var på utbyte i Uppsala och sa att hon var min fadder i Normal i år, men inte en enda gång sedan vi kom hit har någon nämnt någonting om ett fadderprogram, och ingen av dom andra svenskarna har fått en. Så min tanke är att jag antingen framstår som ett "speciellt barn, i behov av speciell hjälp", eller så har jag fått mig en alldeles egen stalker. En stalker vore ju lite kul, det känns som någonting man bör ha upplevt innan man dör... eller nåt :P

Oh well, nu är det dags för lunch. Hoppas ni har det bra där hemma, eller vart ni än är!

/Patrick

Musik, plugg och träning

Hej där hemma,

Ledsen att jag inte har skrivit någonting på ett tag, det har helt enkelt hänt lite för mycket under dagarna.

Vi kan väl börja med fredagens eskapader, eller vad tycker ni?
Jag hade lektion 09.00-09.50, hål till 14.00, sen lektion från 14.00 till 14.50. Under den tiden hann jag bland annat med att plugga en del, gå förbi universitetets lilla armé av pengaräknare för att betala registreringsavgift på en bit över 6000:- (lugn mamma, CSN täcker det) samt äta lunch. I normala fall skulle det irritera mig att behöva vänta 4 timmar på en lektion, men det här är Fundamentals of Criminal Investigations med den gode Professor Morn, så det känns faktiskt helt lugnt. Den killen blir bara märkligare… och bättre, på något konstigt sätt. Just nu läser vi om den historiska utvecklingen som ledde fram till det vi idag kallar för utredare. Gubben går igenom allt från Oprichnina och Pinkerton till dagens Secret Service i punktform på OH, och lyckas ändå hålla det intressant – rätt imponerande!
Fredagskvällen började vi med förfest hemma hos Maria för att sedan gå ut och ge oss på Bloomingtons nattliv. Bloomington är den andra halvan av dom här två städerna som vuxit ihop och blivit Bloomington-Normal. Till skillnad från Normal så är Bloomington inte en studentstad, alla de tre universitet som finns här ligger innanför Normals stadsgräns.
Anyway, efter förfesten gick vi som sagt ut, och pubarna här är verkligen i min smak! Det är liveband i princip på varenda pub, och dom kan j*vlar i mig spela också! Jag har en liten utläggning om klubbkultur och musik i den andra bloggen för den lite nördigare läsaren.

På lördagen besökte vi den lokala majsfestivalen som gick av stapeln mitt i uptown Normal. Ja, jag skrev MAJSFESTIVAL, ni läste rätt. Det räcker inte med att dom här människorna bor omgivna av ungefär 23000 kvadratkilometer majs och ändå orkar äta det till varenda måltid, man har en festival också! De lokala butikerna ställde ut diverse olika stånd, halvtaskiga liveband spelade… det var ungefär som en svensk festival förutom att man åt funnel cake och majs. Nu trivs jag ju jättebra i den här staden, men jag måste erkänna att den här fixeringen folket här har vid majs för längesedan passerat gränsen för det osunda. Och tyvärr så har även mina svenska vänner fallit offer för den gula djävulen. Svaga själar, det är tragiskt…
På lördagskvällen var det fest hemma hos Charlotte, en av hennes rumskompisar fyllde 21. Det här var inte som en vanlig svensk födelsedagsfest, här låste man in alla möbler och satte på UV-lampor i vardagsrummet. När polisen dök upp släcktes hela lägenheten ner och alla måste vara tysta eftersom det fanns folk där som inte var 21. Jag träffade en kille som blivit tagen av polisen för ett år sedan att han var full och gick nedför gatan med en kasse öl i handen. Det hade dessutom nyligen varit storm, och hans kompis roade sig med att slänga ut nedblåsta grenar på vägkanten. Det här skulle egentligen innebära 1000 dollar i böter per skalle, men då fick hans kompis panik. Han ville nämligen bli brandman, och det kan man inte bli om man har en sån prick i registret. Såååå, dom polisen sa att dom fick komma undan med en varning om dom gjorde 40 armhävningar var på mindre än 1 minut. Det här är ett mycket märkligt land.

I söndags var jag och Olle på lunch hemma hos Chuck. Inbjuden var även en man som heter Carlos. Carlos hävdar att han är typ 21, men han ser ut som 30. Han är från Columbia, och har kommit till ISU för att ta sin master i klassiskt gitarrspel, Chuck var hans värd förra året. Jag hoppas verkligen att killen är ett underbarn på gitarr, för hans sociala kompetens gör ingen människa lycklig… prata med honom var som att försöka krama vatten ur en sten.
I övrigt var lunchen trevlig, Chuck lät oss även tvätta hos honom eftersom tvättmaskinen i vårt hus fortfarande är trasig. Det har den varit sen innan vi flyttade in… antagligen sen WW2 tog slut. Chuck har sagt att vi är välkomna att tvätta hos honom när vi vill. Efter lunchen körde han ut oss till Wal Mart för att veckohandla – mannen är en klippa! Han gav oss även en skärbräda och resten av maten från lunchen, och med lite tur kan vi även få låna en TV av honom.

Den här veckan har mest varit plugg och träning. Kan meddela alla människor som satsat pengar att jag har gått ned nästan 2 kilo sen jag kom hit, bara så ni vet…
I måndags hade jag för övrigt mitt livs konstigaste test med Professor Morn. Han hade i fredags sagt att det skulle bli ett test på måndag, så naturligtvis hade jag läst igenom alla mina anteckningar ett par gånger och repeterat relevanta kapitel i boken… det var ju j*vligt onödigt! Testet var en A4, fram- och baksida. Framsidan och halva baksidan innehöll olika varianter av meningen ”I den optimala universitetsmiljön gör studenten X procent av arbetet och läraren Y procent”. Tanken var att man skulle förstå att läraren jobbar så lite som möjligt och eleven så mycket som möjligt, och det var det alternativet man skulle välja varje gång. Resten av testet gick ut på att man skulle hitta grammatiska mönster, rim och andra konstigheter. Jag antar att det var det här han menade när han sa att han skulle klä ut sina praktiska uppgifter till prov…

Just det ja, igår var jag och Olle på en liten informationskväll om universitetets olika brödraskapsföreningar (fraternities). Kontentan är: ja, en del av dom verkar riktigt roliga, men det kostar minst lika mycket per termin som registreringsavgiften. Jag har ingen som helst lust att lägga över 6000 kronor för att hitta kompisar att dricka öl med, sånt har liksom en tendens att lösa sig ändå.

Jag måste verkligen skriva oftare, det håller inte att en mellantjock roman varenda gång. Har ni tagit er hela vägen hit ska ni ha en stor applåd… FORTSÄTT JOBBA NU!! ;)

Hälsningar från majsfälten
/Patrick

Tornado watch, T6 och Pussel

Hello Sweden!

Livet på den här sidan Atlanten rullar på, det mesta är rätt kul!

Just nu är det storm. Martina skickade en länk, tydligen är det varning för tornado just nu. Det regnar och blåser som f*n, så när jag tittar ut genom fönstret i vardagsrummet kan jag faktiskt se vågor på vändplanen... rätt spexigt! Försökte fotografera det hela, men det enda som syntes är hur skitiga våra fönster är.

Kan meddela att jag nu har haft mina första riktigt lektioner i 3 av mina ämnen, och hittills känns det riktigt bra. En snabb sammanfattning:

Morgonen började med Introduction to International Relations. Där pratade vi om den westfaliska freden och statsbegreppet. Dr. Cox (ja, min lärare heter Dr. Cox, jag ÄR JD i Scrubs) gick även igenom kriterierna för erkännande av stater... jag kommer aldrig slippa T6, den skiten kommer förfölja mig till den dag jag dör. Förutom det verkar kursen rätt kul, men inte särskilt svår. Hoppas det fortsätter på det viset!

Efter den lektionen var jag ledig i typ 2,5 timmar, då satt jag faktiskt i biblioteket och läste, känner mig duktig! Sen var det dags för Introduction to Criminal Justice Science. Typ kriminologi på ren svenska. Kul kurs, riktigt bra lärare. Ganska basic än så länge, men förhoppningsvis blir det lite annorlunda senare, man vill ju få en inblick i hur det amerikanska systemet fungerar.

Sen var det dags för The Fundamentals of Criminal Investigation. Läraren heter Frank Morn, en äldre man som verkar extremt kompetent... och så full av sig själv att han antagligen spricker om man kastar en penna på honom. Det är dock svårt att bli irriterad på honom, vilket antagligen är hans mest irriterande drag.

Han började dagens lektion med att dela upp oss i 6 grupper och sprida ut oss i byggnaden. Alla grupper hade ett kuvert innehållande...pusselbitar. Dock inte från samma pussel, han hade delat upp 2 pussel i 6 olika kuvert. Varje grupp skulle utse en gruppledare (han själv var Chief of Detectives), jag avböjde med hänvisning till att jag är från Sverige och därmed ganska korkad, eller någonting i den stilen. Jag anade vad som väntade, och hade ingen lust att bli idiotförklarad. Sen började cirkusen.

Han lämnade alla grupper utan instruktioner, började flytta runt folk, förlöjligade gruppledare som inte lydde tillräckligt fort och var rent allmänt dryg och störig. Till slut hade alla grupper börjat gå runt och prata med varandra (det visade sig senare att den gode Frank hade uppmuntrat detta) och vi tog oss så långt vi kunde, för naturligtvis saknades det bitar till båda pusslen. Då samlade han ihop oss i klassrummet igen och slängde upp 3 A4-sidor som förklarade hur det vi just gjort återspeglade en riktig utredning. Helt bisarr lektion, och riktigt rolig. Jag tror att hela kursen mer eller mindre beror på om man köper lärarens stil. Gör man det så går det nog bra, gör man inte det blir det knepigt. Själv satt jag mest och flinade för mig själv hela lektionen, och kurslitteraturen är riktigt bra, så det här kommer nog gå fint. Ska bli kul om ett par månader när vi kolla på olika stadier i en eldsvåda, olika effekter av bomber över och under mark osv. Lekstuga? JEPP!

I övrigt rullar livet på bra, skaffade gymkort igår. Skolans "recreation center" som det så fint heter är verkligen skitbra, och på gångavstånd hemifrån, känns bra! Stormen har dragit vidare nu, så ikväll är det bio med dom andra svenskarna som gäller.

Ha det bra där hemma!

/Patrick

Daylight Saving Time

Hej på er!

Nu har vi internet hemma i lägenheten, så nu slipper jag sitta och blogga på universitetsområdet, det känns alltid lite märkligt.

Idag har jag haft första lektionen i 3 av mina 4 ämnen, men jag tänkte vänta med genomgång av dom tills nästa vecka, känns inte som om jag har så mycket vettigt att rapportera ännu.

Så nu tänkte jag prata lite om Daylight Saving Time istället. DST handlar om det vi i Sverige kallar för sommar- och vintertid. Jag pratade just med en vän som är i Asien, och han nämnde att dom inte använder sig av det här systemet där. Då var jag naturligtvis tvungen att ta reda på hur det funkar här borta, är allting normalt i Normal (höhö)?

Ja, i Normal gäller tydligen DST, vi ska ställa om våra klockor andra söndagen i november och sen igen andra söndagen i mars. Hade jag bott på Hawaii hade jag däremot inte ställt om klockan, för där använder man sig inte av det här. Samma sak gäller förresten i Arizona, så länge man inte navajoindian, dom använder sig nämligen av det här systemet.

Jag älskar när folk gör det lätt för sig...

Hey man, what's up with your hair?!

Hej där hemma!

Jag tänkte köra en liten genomgång av vad som hänt sen sist, och jag ska försöka göra det här inlägget lite kortare än de tidigare... men jag kan inte lova någonting!

I fredags vart det fest! Istället för häng med utbytesstudenter och värdfamiljer blev det svarthåriga rockers och blaskig öl... väldigt trevligt faktiskt! Min kväll började helt enkelt med att en kille på festen kom fram till mig och hävde ur sig "hey man, what's up with your hair?!" Det kan vara värt att påpeka att det fortfarande är typ 30 grader varmt och ungefär 270% luftfuktighet i den här stan, vilket gör mitt normalt krulliga hår till något av ett naturfenomen. Jag är Art Garfunkels okände son... eller nåt. Mitt svar blev i vilket fall som helst ett leende och "man, I was born this way", varpå killen helt enkelt sa "cool" och bjöd mig på en öl. Senare under kvällen plockade samma snubbe fram en gitarr och började spela gamla springsteen-låtar. Det sjöngs. Typ skitmycket. Jag sjöng, vilket jag antagligen borde be hela stan om ursäkt för, men det får bli ett senare projekt.

Igår åkte vi och handlade, nu äger jag äntligen en kamera! Så fort den där fantastiska IT-nissen har pallrat sig över till vår lägenhet och gjort sin grej så ska jag försöka lägga upp lite bilder här. På kvällen var det middag med en amerikansk familj, dock inte med samma människor som vi träffat tidigare, det här var tydligen ett annat gäng. Familjen jag fick hänga med var väl trevlig och så där, men dom var ju inte som Chuck direkt.

Idag har jag och Olle varit ute och sprungit. Det är verkligen sjukt varmt, och fuktigt, det känns som om man försöker andas genom en blöt disktrasa. Men men, det blir säkert bättre när man vänjer sig. Nu ska vi härja runt på campus och försöka lokalisera träningsanläggningen, kolla priser på skolböcker (det ryktas om att dom är ännu dyrare än i Sverige, hur det nu är möjligt) och rent allmänt försöka strukturera upp saker inför plugget imorrn. Ikväll blir vi utbytesstudenter bjudna på pizza, och gratis mat är ju aldrig fel.

Det var väl allt för den här gången, ta hand om er där hemma!

/Patrick

I en värld utan internet...

... är det som lite halvknepigt att blogga. Vi har införskaffat allt vi behöver för att använda internet hemma, men vårt modem måste registreras av en tekniker för att vi ska kunna komma ut på nätet. Vår hyresvärd, som för övrigt har ett par tusen studenter som hyresgäster runt om i Normal, tycker tydligen att det är en bra idé att bara ha en (1) tekniker anställd, så det är lite oklart när han hinner komma till oss, men förhoppningsvis senare idag.

Nu sitter jag i alla fall på universitetsbiblioteket med min lilla mac. Det här biblioteket är för övrigt ungefär 500 gånger bättre än allting Uppsala har att erbjuda. Förutom bärbara datorer (som man för övrigt får låna GRATIS för bruk inne i biblioteket), vanliga datorer och en jävla massa böcker finns det bland annat ett speciellt rum där man kan öva på sina presentationer. Detta rum är utrustad med en projektor, duk och andra nödvändigheter. Biblioteket är för övrigt öppet till 2 på natten, vilket känns skitbra... på ett lite smutsigt sätt.

Så, vad har hänt sedan jag skrev sist? Ungefär hur mycket som helst. Dagarna har varit fyllda av olika aktiviteter i regi av The International Office, många informationsmöten (både bra och dåliga) en plockmiddag, välkomsttal av universitetets president osv osv. Men vi börjar väl från början antar jag.

I söndags var jag och handlade med Chuck, sen var det mest häng hemma i lägenheten, jag packade upp, lagade mat och kollade på film.

I måndags gick jag och utforskade campus. Det är verkligen jättehäftigt. Campusområdet tar upp större delen av stadskärnan, och i dess mitt ligger The Quad. The Quad är helt enkelt en som en stor gräsmatta med fina gångar, bänkar och en massa träd. Runtomkring ligger undervisningslokaler, och det är en rätt häftig känsla att på en gång mellan två byggnader bara för att ramla rakt in i den här lummiga parken. Skuggan där är för övrigt rätt uppskattad just nu eftersom det fortfarande är ungefär 30 grader varmt här borta.

Efter att jag sprungit runt på campus ett tag så gick jag och besökte Martina i hennes nya lägenhet. Sen gick vi hem till mig och hängde ett tag innan hon drog iväg för att träffa tjejen hon hyr rummet av, och jag tittade på film en stund. Sen kom Chuck och hämtade upp mig, sen mötte vi Olle vid bussen. Chuck skulle även hämta upp 2 koreaner som skulle bo hos honom till deras campusboende öppnade i torsdags. En av dom är här för att studera kommunikation. Med tanke på att jag har hört honom säga kanske 5 ord under dom här dagarna så kanske han behöver det. När Olle väl fått lämna av sina väskor och hämta andan lite så drog vi iväg och käkade på ett mexikanskt ställe med Martina. Mycket gott och trevligt.

I tisdags åkte vi mest runt med Chuck och handlade saker till lägenheten. Han bjöd oss även på lunch hemma hos sig, mycket trevligt. I onsdags hade vi registrering och lite informationsmöte med alla utbytesstudenter. Vi kunde snabbt konstatera att majoriteten av alla utbytesstudenter är asiater.

Här kan det vara värt att tala om hur extremt skönt det är att ha en egen lägenhet. Jag och Olle delar en lagom stor trea ungefär 15 minuter från campus, vilket vi är väldigt nöjda med. Jag har inte varit inne i något studentrum ännu, men jag vet att man oftast delar rum med en annan person och att det inte finns några möjligheter att laga någon egen mat. Ingen hade dock berättat om inflyttningsdagarna.

Campus ligger som sagt mitt i stan, och mycket av trafiken går på vägar som ligger mellan de olika delarna av campus, och därmed mellan de olika bostadshusen. Onsdag, torsdag och fredag den här veckan har många av gatorna varit avstängda för att folk ska kunna ställa sina bilar där och flytta in. Chuck berättade för oss att över 400 personer har engagerats bara för att leda bort trafik och hjälpa folk att ta sig in i husen. 400 PERSONER. Det är dessutom, som sagt, närmare 30 grader varmt. Och i den här miljön får folk stå och långsamt släpa fram stolar, bord, sängar, kylskåp(?!) och andra mer eller mindre otympliga tillhörigheter. Det är rätt intressant så här på avstånd, men jag är väldigt glad för att familjen Gustavsson inte behövde ge sig i kast med det här, vi hade antagligen blivit inspärrade allihop... men det är en annan historia!

Idag är det fredag, och hittills har vi hunnit med både informationsmöte med andra utbytesstudenter och ett välkomsttal av rektorn och delar av fakulteten för alla som precis flyttat hit. Här hade jag förmånen att uppleva det absolut bästa tal jag hört i hela mitt liv. Dr. Kim Perrera... jösses!! Jag tror att alla i salen ville gå ut och förändra världen efter det, den killen kan verkligen snacka!

Det var väl ungefär allt för den här gången, för strax har jag möter inbokat med Stephanie från internationella kontoret, vi ska prata om mina kurser. Hittills har jag blivit antagen till Introduction to Criminal Justice Sciences, Fundamentals of Criminal Investigation och Introduction to International Relations. Jag behöver få in 1 kurs till, sen tänkte jag kanske försöka få in en liten sportkurs eller så också. Vi får se hur det går.

Det var allt för den här gången, förhoppningsvis kommer jag kunna blogga lite oftare nu. Kram på er där hemma!

/Patrick

A Clean Ford Is A Happy Ford

Nu sitter jag här i min nya lägenhet i Normal, Illinois. Dom säger att det har varit en ovanligt kall sommar fram till igår, då kom värmen. Just nu känns det mer som om jag är vid medelhavet någonstans, och det är ju inte helt fel.

Men nu börjar jag det här från fel håll som vanligt. Idag är det söndag, här är klockan 10.10 på morgonen, vilket innebär att den är 17.10 hemma i Sverige.

Min sista tid i Sverige försvann i en rasande fart, och den sista veckan satt jag mest på söder och drack öl med goda vänner. I torsdags var det en mycket trevlig avskedsgrillning med nära och kära. Som sig bör tog alla närvarande en sista chans att driva med mig genom att slå vad om hur mycket jag kommer gå upp i vikt under mitt år här borta. Jag fick släpa ut vågen på altanen och väga till allas stora nöje, och sen fick alla skriva upp hur mycket dom trodde jag skulle väga när jag kom hem. Det var inte många som hade något större förtroende för min karaktär, men vi får väl se. Alla ni som skrev upp vikter kring 100 kilo lär bli rätt besvikna i alla fall.

I fredags packade jag ihop det sista och sa hej då till farmor & farfar och mormor. Det här med att man inte har möjlighet att träffa alla man älskar är ju naturligtvis den tråkiga aspekten av det här äventyret, men det är ju inte så mycket att göra någonting åt. Man får helt enkelt fokusera på dom bra sakerna istället.

I fredags kom även Martina, en vän som också kommer vara här i Normal 1 år. Hon fick uppleva familjen Gustavsson när den är som bäst med kräftor, lasagne och mycket skratt. Det blev en mycket trevlig kväll.

Så kommer vi då till gårdagen, avfärden. Det hela började inte helt lovande. Efter att ha sagt hej då till föräldrarna (vilket var jobbigt, mamma var jätteduktig) så skjutsade Sandra iväg mig och Martina till arlanda flygplats. Min syster var dock lite lätt disträ och missade avfarten mot flygplatsen! Själv satt jag och pillade med radion just då, och när jag såg avfarten fara förbi i ögonvrån så kickade nerverna igång på riktigt. Syster ställde sig på gasen och brände på till nästa avfart 2 mil bort och vände där. Vi hann tillbaka till arlanda med ganska god marginal ändå, checkade in och tog oss igenom alla 511 säkerhetskontrollen. Sen var det bara att borda planet och dra iväg. Flygresan gick fint, vi sov, åt och kollade på film i 9 timmar.

Sen landade planet på O'hare flygplats i Chicago, och då drog alla säkerhetskontroller igång igen, fingeravtrycken skulle kollas osv. Allt gick dock bra, ingen av oss behövde visiteras, tullen hade inte brutit upp några väskor, så nu var det bara att försöka lokalisera bussen och någonting att äta. Vi hade ungefär 1,5 timmar tills bussen mot Normal skulle dra iväg, så vi köpte lite mat på McDonalds och satte oss utanför utgången där bussen skulle gå. Det var nu ett jävla kaos, det fanns inga skyltar och extremt få trafikregler vad gäller, så det var bara att gå fram och tillbaka längs bussterminalen som en liten idiot och försöka hitta vår buss. Det visade sig dock inte vara så svårt när den väl dök upp, och sen återstod bara en 2,5 timmars bussresa innan vi till slut var framme i Normal. Bussen stannade vid universitetet, och där möttes jag av en äldre herre som heter Charles (kallas för Chuck). Han är en pensionerad universitetslärare som flyttade till Normal för att bo nära sin son och sina barnbarn när hans fru dog. Han är en väldigt religiös man (jag räknade till 4 biblar och lika många tillhörande ordböcker i hans vardagsrum och gästrum). Chuck undervisar även genom kyrkan, har 2 inneboende och på somrarna åker han till Uzbekistan en månad för att undervisa studenter som läser engelska där.

Chuck hjälpte mig att hitta min lägenhet, vilket inte var det enklaste, men på vägen fick jag se rätt mycket av den delen av stan, och det är verkligen en stor förortsidyll. Vid gathörnen står ungar och erbjuder biltvätt för 2 dollar. "A clean Ford is a happy Ford" skrek en grabb, vilket jag tyckte var rätt kul, men Chucks pickup truck har f*an inte ett dammkorn på sig, så där tjänade ungarna inga pengar.

När vi till slut hittade lägenheten konstaterade vi att den antagligen kan bli jättebra, men att det inte fanns något porslin, inget täcke och inga kuddar. Jag hade dessutom ingen mat, så jag accepterade Chucks erbjudande om att sova i hans gästrum. Han hade tydligen redan mailat mig, men det såg jag inte förrns nu på morgonen.

Innan vi åkte hem till honom bjöd han mig på middag på Cracker Barrel, vilket är en kombinerad restaurang och country shop. Väldigt god mat, och dessutom j*vligt mycket (jag fick kyckling med ris, potatismos, cole slaw och majsbröd). Så jag inledde helt enkelt mitt år i USA med att ta resterna i en doggie bag, så det kommer bli dagens lunch. Om ett par timmat kommer Chuck och skjutsar mig till ett köpcentrum så jag kan inhandla mat, lakan och andra nödvändigheter.

Och det är läget just nu, jag sitter i lägenheten och ska strax packa ur mina väskor och Chuck är i kyrkan. Jag ska även slå Martina en signal senare och kolla hur det har gått för henne med hennes värdfamilj.

Hoppas allt är väl med er där hemma, många kramar från Normal, Illinois!