Stora nyheter idag, håll i er nu... Jag har köpt nya mjukisbyxor!! Nu tänker alla (typ 2) läsare "oooookej.... och bilen går bra?!". Låt mig förklara:
Jag köper inte nya mjukisbyxor, det händer helt enkelt inte. Har jag ett par sköna så använder jag dom tills dom faller sönder eller vandrar iväg till containern på egen hand - jag slänger dom INTE! Det är lite av en lojalitetsfråga... jag menar, dom tar ju hand om mig när jag är bakfull, sjuk, trött eller bara allmänt småäcklig, så vem är då jag att kasta ut dom bara för att dom har 6 år gamla färgfläckar?!
Nu är ju saken den att jag glömde ta med mina gamla trotjänare över till den här sidan vattenpölen, så jag har levt 3 veckor i bara shorts eller jeans. Det här är inte bra för min mentala hälsa, så jag var helt enkelt tvungen att köpa ett par nya. Dom är grå, fula, för stora och extremt bekväma - allt som ett par mjukisbyxor ska vara!
Igår var jag och svenskkolonin och handlade lite på ett köpcentrum i närheten, och det var med sorg i hjärtat jag bytte ut mina nya mjukisbyxor mot ett par shorts. Vi var dock inte borta särskilt länge, så när jag ett par timmar senare kom hem med ett par nya sneakers och 2 nya t-shirts kunde jag och mina byxor med gott samvete lägga oss i sängen för att titta på film resten av kvällen. Till filmerna inmundigades... morötter och vatten!
Enligt dagens schema ska jag för det första äta lunch, sen blir det iväg och träna innan det är dags för fest. En av Marias rumskompisar har fest ikväll, så vi ska dit och representera moderlandet. För att det skall låta sig göras på bästa sätt har jag bestämt mig för att varken sjunga eller dansa, det känns säkrast så.
Imorrn ska jag iväg och fika med min "fadder". Jag skriver "fadder", för någonting verkar lurt med det här. Den här tjejen tog kontakt med mig i våras, hon var på utbyte i Uppsala och sa att hon var min fadder i Normal i år, men inte en enda gång sedan vi kom hit har någon nämnt någonting om ett fadderprogram, och ingen av dom andra svenskarna har fått en. Så min tanke är att jag antingen framstår som ett "speciellt barn, i behov av speciell hjälp", eller så har jag fått mig en alldeles egen stalker. En stalker vore ju lite kul, det känns som någonting man bör ha upplevt innan man dör... eller nåt :P
Oh well, nu är det dags för lunch. Hoppas ni har det bra där hemma, eller vart ni än är!
/Patrick
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar