Men nu börjar jag det här från fel håll som vanligt. Idag är det söndag, här är klockan 10.10 på morgonen, vilket innebär att den är 17.10 hemma i Sverige.
Min sista tid i Sverige försvann i en rasande fart, och den sista veckan satt jag mest på söder och drack öl med goda vänner. I torsdags var det en mycket trevlig avskedsgrillning med nära och kära. Som sig bör tog alla närvarande en sista chans att driva med mig genom att slå vad om hur mycket jag kommer gå upp i vikt under mitt år här borta. Jag fick släpa ut vågen på altanen och väga till allas stora nöje, och sen fick alla skriva upp hur mycket dom trodde jag skulle väga när jag kom hem. Det var inte många som hade något större förtroende för min karaktär, men vi får väl se. Alla ni som skrev upp vikter kring 100 kilo lär bli rätt besvikna i alla fall.
I fredags packade jag ihop det sista och sa hej då till farmor & farfar och mormor. Det här med att man inte har möjlighet att träffa alla man älskar är ju naturligtvis den tråkiga aspekten av det här äventyret, men det är ju inte så mycket att göra någonting åt. Man får helt enkelt fokusera på dom bra sakerna istället.
I fredags kom även Martina, en vän som också kommer vara här i Normal 1 år. Hon fick uppleva familjen Gustavsson när den är som bäst med kräftor, lasagne och mycket skratt. Det blev en mycket trevlig kväll.
Så kommer vi då till gårdagen, avfärden. Det hela började inte helt lovande. Efter att ha sagt hej då till föräldrarna (vilket var jobbigt, mamma var jätteduktig) så skjutsade Sandra iväg mig och Martina till arlanda flygplats. Min syster var dock lite lätt disträ och missade avfarten mot flygplatsen! Själv satt jag och pillade med radion just då, och när jag såg avfarten fara förbi i ögonvrån så kickade nerverna igång på riktigt. Syster ställde sig på gasen och brände på till nästa avfart 2 mil bort och vände där. Vi hann tillbaka till arlanda med ganska god marginal ändå, checkade in och tog oss igenom alla 511 säkerhetskontrollen. Sen var det bara att borda planet och dra iväg. Flygresan gick fint, vi sov, åt och kollade på film i 9 timmar.
Sen landade planet på O'hare flygplats i Chicago, och då drog alla säkerhetskontroller igång igen, fingeravtrycken skulle kollas osv. Allt gick dock bra, ingen av oss behövde visiteras, tullen hade inte brutit upp några väskor, så nu var det bara att försöka lokalisera bussen och någonting att äta. Vi hade ungefär 1,5 timmar tills bussen mot Normal skulle dra iväg, så vi köpte lite mat på McDonalds och satte oss utanför utgången där bussen skulle gå. Det var nu ett jävla kaos, det fanns inga skyltar och extremt få trafikregler vad gäller, så det var bara att gå fram och tillbaka längs bussterminalen som en liten idiot och försöka hitta vår buss. Det visade sig dock inte vara så svårt när den väl dök upp, och sen återstod bara en 2,5 timmars bussresa innan vi till slut var framme i Normal. Bussen stannade vid universitetet, och där möttes jag av en äldre herre som heter Charles (kallas för Chuck). Han är en pensionerad universitetslärare som flyttade till Normal för att bo nära sin son och sina barnbarn när hans fru dog. Han är en väldigt religiös man (jag räknade till 4 biblar och lika många tillhörande ordböcker i hans vardagsrum och gästrum). Chuck undervisar även genom kyrkan, har 2 inneboende och på somrarna åker han till Uzbekistan en månad för att undervisa studenter som läser engelska där.
Chuck hjälpte mig att hitta min lägenhet, vilket inte var det enklaste, men på vägen fick jag se rätt mycket av den delen av stan, och det är verkligen en stor förortsidyll. Vid gathörnen står ungar och erbjuder biltvätt för 2 dollar. "A clean Ford is a happy Ford" skrek en grabb, vilket jag tyckte var rätt kul, men Chucks pickup truck har f*an inte ett dammkorn på sig, så där tjänade ungarna inga pengar.
När vi till slut hittade lägenheten konstaterade vi att den antagligen kan bli jättebra, men att det inte fanns något porslin, inget täcke och inga kuddar. Jag hade dessutom ingen mat, så jag accepterade Chucks erbjudande om att sova i hans gästrum. Han hade tydligen redan mailat mig, men det såg jag inte förrns nu på morgonen.
Innan vi åkte hem till honom bjöd han mig på middag på Cracker Barrel, vilket är en kombinerad restaurang och country shop. Väldigt god mat, och dessutom j*vligt mycket (jag fick kyckling med ris, potatismos, cole slaw och majsbröd). Så jag inledde helt enkelt mitt år i USA med att ta resterna i en doggie bag, så det kommer bli dagens lunch. Om ett par timmat kommer Chuck och skjutsar mig till ett köpcentrum så jag kan inhandla mat, lakan och andra nödvändigheter.
Och det är läget just nu, jag sitter i lägenheten och ska strax packa ur mina väskor och Chuck är i kyrkan. Jag ska även slå Martina en signal senare och kolla hur det har gått för henne med hennes värdfamilj.
Hoppas allt är väl med er där hemma, många kramar från Normal, Illinois!
Så bra att du är framme och att det har gått bra! Mycket bra att även du har en blogg som jag följa - du vet jag måste ju veta allt ;)
SvaraRaderaSköt om dig, kram Marika och Niclas